Dags för förlossning

Att föda barn brukar benämnas som det största som har hänt i livet. Det är både något man som gravid går och väntar på men också bävar inför. Om du ser till att vara så förberedd som du kan bli är det större chans att förlossningen blir så bra som möjligt.

Text Jenny Fors

Det är få kvinnor som föder på beräknat förlossningsdatum. Kroppen talar om när det är dags. Vanligtvis börjar förlossningsförloppet med värkar. De kan vara lite oregelbundna i början, för att sedan bli allt tätare och kraftigare.

• Man kan också känna av förvärkar, som känns som en molande mensvärk. Riktiga värkar är kraftigare och kommer mer regelbundet, under cirka tio minuter mellan varje värk. När det är cirka tre minuter mellan värkarna börjar det närma sig, men det är bra att ringa in till förlossningen för att hjälpa till att avgöra om det börjar bli dags så ni inte behöver vända och åka hem igen, säger Karin Seger, leg. barnmorska.

I regel brukar det gå snabbare efter första barnet, men man ska vara inställd på att en förlossning kan ta tid. Upp till ett dygn från första värken hemma till dess barnet är fött är inte ovanligt.

Ungefär en av tio förlossningar startar med att fostervattnet går. Antingen kommer det mycket eller bara sipprar ut. Vattnet luktar lite hav och är genomskinligt, vitt eller svagt rosafärgat.

• Om inte värkarna kommer igång trots att vattnet har gått får man oftast vänta upp till 48 timmar för att se om värkarna startat av sig själv, men ring förlossningen och stäm av. Är vattnet gulbrunt eller grönt har barnet bajsat i fostervattnet. Då behöver du komma in för observation.

Förlossningen kan också starta med att slemproppen går. Det är en slemartad flytning som kommer ut när livmoderhalsen börjar öppna sig.

Latensfasen kallas den första fasen när förlossningsarbetet är på väg att komma igång. Den pågår tills livmodermunnen har öppnat sig tre-fyra centimeter. Det är bra att stanna hemma så länge det är möjligt, att duscha varmt lindrar värkarna. Man kan också låna en så kallad tens-apparat, transkutan nervstimulering. Den ger elektroniska strömstötar som frisätter endorfiner; kroppens egna smärtstillande ämnen.

När man kommer in till förlossningen får man skriva in sig och visa sin legitimation. Man ska också ha med sig ett papper som visar vilken blodgrupp man har.

• Det är bra att ha med sig ett förlossningsbrev till personalen där det står vad man har för speciella önskemål. Det kan vara svårt att förmedla sådant när man är mitt uppe i en värk. Man kan till exempel föredra en kvinnlig barnmorska eller vara känslig för blod. Men man bör inte stänga några dörrar för man kan inte veta exakt vad som kommer att hända och hur man reagerar, säger Karin Seger.

Barnmorskan gör en CTG-undersökning för att mäta barnets puls och mammans värkar. Det görs genom två dosor fästs med varsin rem runt magen. Barnmorskan undersöker också blodtrycket, hur mycket livmoderhalsen har öppnat sig och hur barnet ligger i magen.

Om latensfasen håller på i mer än ett dygn kan det bero på att värkarna inte är tillräckligt effektiva. Då kan barnmorskan behöva sticka hål på fosterhinnorna så att vattnet går och ofta får man värkförstärkande dropp för att få igång förlossningsarbetet.

• Inne på förlossningsavdelningen kan man få duscha eller bada för att lindra värkarna. När förlossningsarbetet har startat har man kommit in i den aktiva fasen. Då brukar man ha tre-fyra värkar på tio minuter.

Smärtan kan öka om man är rädd och har ångest. Genom att träna avslappning före förlossningen och använda sig av avslappningsmetoder minskar rädslan och därmed smärtan. Det är också bra att ha någon med sig som stöd under förlossningen. Den som är med kan ge massage, uppmuntra och finnas till hands.

Du blir tilldelad en förlossningssal och barnmorskan kontrollerar att förlossningen löper på och följer ett visst intervall. Ibland kan värkarna till exempel försvagas, vilket är vanligt efter en ryggbedövning. Det finns olika former av smärtlindring att få och kan bestämmas i samråd med barnmorskan. Det kan också vara en trygghet att veta att det finns smärtlindring. Lustgas och ryggmärgsbedövning är vanligast. Det är en narkosläkare som ger ryggbedövningen (epidural).

• Förlossningen delas in i öppningsskedet, utdrivningsskedet och efterbördsskedet. Det är i själva öppningsskedet, då livmoderhalsen öppnar sig, som epiduralen är mer anpassat efter. Under utdrivningsskedet, när man har öppnat sig helt (tio centimeter) och krystvärkarna kommer behöver man känna dessa, annars kan det bli svårare att krysta. Bedövningen brukar heller inte vara lika effektiv i slutskedet, säger Karin Seger.

Hon tipsar också om att prova olika ställningar, som att stå upp och röra på sig eller hänga på en pilatesboll, vilket kan underlätta öppningsskedet.

• Det är individuellt hur man vill ha det. Vissa vill inte alls röra på sig. Det är dock bra att kissa ofta för att det inte ska bli onödigt trångt för barnet att tränga ned.

Om barnet visar tecken på att inte må bra, kan förlossningsläkaren besluta att använda sugklocka. Den hjälper till att få barnets huvud att tränga ned samtidigt som mamman krystar. Ibland behöver man klippas för att skynda på förloppet och då får man först lokalbedövning. Har inte förlossningen kommit tillräckligt långt görs ett akut kejsarsnitt.

Karin Seger råder att lyssna på barnmorskans uppmaningar när det är läge att krysta och när man ska vänta. Ofta får man en stark impuls av att vilja krysta. Risken för bristningar minskar om barnets huvud får tänja ut vävnaderna i slidmynningen och barnmorskan håller emot i mellangården.

När huvudet är ute kommer resten av kroppen i en roterande rörelse. Ofta skriker barnet direkt och börjar andas. Barnet läggs på mammans bröst, vilket av många upplevs som det mest dramatiska ögonblicket, då man äntligen få se sitt barn och känna det mot huden. Det blir ofta många starka känslor på en gång, men det kan också ta tid innan känslorna kommer.

Barnmorskan brukar fråga om partnern vill klippa navelsträngen. Förlossningen är avslutad först när moderkakan lossnat och kommit ut genom en lätt krystning (efterbördsskedet). Barnmorskan ser efter så den ser hel ut och undersöker mamman, som ibland kan behöva sys om det har blivit några bristningar.